tänder ett ljus
Sista kvällen i Milano fick jag ett samtal som man inte vill ha. Dödsbud. Efter det har der varit en helvetesvecka, man börjar fatta först nu att han inte längre finns hos oss. Vi har kämpat, gråtit och tagit hand om varandra sedan förra helgen på lördag kl. 22.20.
Att människor kan må dåligt, ja det vet jag men att människor kan må så dåligt att man väljer att avsluta sitt liv utan att någon människa i ens närhet är medveten om hur dåligt man mår det kan jag inte förstå. Hur man kan dölja allt och bara visa upp en fasad? Hur man kan lämna allt utan att tala om varför för någon?
Vad fanns bakom den glada, generösa, kärleksfulla, livsnjutande fasaden? Man kan spekulera, man kan undra, man har 100 frågor men man kommer aldrig att få reda på sanningen.
Ja livet går vidare, men livet kommer aldrig att vara sig lik. Det finns så många platser så många minnen som ingen annan människa kommer att kunna ersätta. 
kollade nyss igenom bilderna från Milano o när vi är i kyrkan o du tänder ett ljus... de va för han!!!
Det är hemskt när ngt sånt händer, man fattar inget och känner sig så hjälplös! Det är värst för dem som lämnar kvar, men det tror jag inte de förstår.
Fint att ni har varandra, kämpa vidare å massor med kramar till er!!
